varför blir det så här?

Har börjat acceptera att jag ska byta arbetsplats. Försöker att tänka positivt. Men det blir bakslag hela tiden.
I dag ringde den nya rektorn. Vi pratades vid en stund och han undrade om jag var medveten om att det var åk 8 och 9 som jag skulle ha och att det var betyg som skulle sättas. Det är jag medveten om och ganska nervös inför. Han undrade om jag hade min utbildning och alla papper klara. Det har jag ju inte. Men å andra sidan kan jag inte förstå att slutpappret gör så stor skillnad, jag blir ju inte sämre som lärare för att har någon liten restuppgift.
Jag blev direkt tveksam och kände mig underlägsen. Men i samma ögonblick som jag skriver det så inser jag att de inte har någon annan. Jag är den enda i vikariepoolen som har någon utbildning alls inom området och mest erfarenhet. Så eftersom de har behov av en ersättare och jag är den som finns så är det så här det är.
Men jag måste skärpa mig, måste få mina uppgifter gjorda, få mina papper. För snart är det flera som är färdiga och behöriga.

Schemat under hösten är hela måndag till onsdag, ledig onsdag och jobba en lektion på fredag eftermiddag. Då kanske jag kan använda fredag förmiddag till planering och lite restuppgifter.
Nåja det får vi se,jag kommer att behöva mycket tid till lektionerna i början.

Jag hade ju arbetat upp en mindre trygghet i min tankevärld. Att det bara är för en termin eller två, och att det kommer att gå bra.
Nu snurrar tankarna i en helt annan riktning.
Nu är jag rädd för att jag inte kommer att klara det, att jag kommer att göra bort mig och sumpa mina chanser att få fortsätta som slöjdlärare efter detta året. Då kommer det ju vara övertalighet som slöjdlärare.
Måste ta kontakt med Annika för att se hur det går för henne.

Måste äta frukost...

Dagarna går

Åh vad jag är trött, trött på det mesta.
Vaknade igår morse med lite konstig värk i höger sida, ungefär som håll. Det gjorde ont när jag hostade mm Det blev inte värre under dagen men jag kände det hela tiden.
Åkte till stan för att äta lunch med en gammal kollega. det var trevligt och inga problem.
När jag kom hem var jag skit sur. Varför vet jag inte. Vi hade bjudit hem gäster och jag gillar dem men jag var inte på humör. Jag snäste åt min man när han skulle tala om för mig att jag skulle torka av golvet i gillestugan eftersom det var mycket slipdamm där eftersom vi renoverar. Det förstår väl jag med, behöver inte få det förklarat för mig.....
När sonen kom med en "fin" målad mun förstod jag att det skulle bli trubbel. Han hade använt mitt nya läppstift, 155 kronor det var helt förstört. Jag bröt ihop, jag stor tjöt. Lillkillen fick skäll av sin pappa och kom ner med sina sparpengar för att ge till mig så att jag kan köpa ett nytt läppstift. Då fick jag hjärtknip. Jag kan ju inte ta hans pengar.....å andra sidan borde han lära sig att man inte kan göra så. Han är fem år och har inte tagit mitt läppstift förr, å andra sidan har han gjort en del konstiga saker det sista. Klippt sig i håret, inte så farligt och något de flesta gör någon gång som barn. Klippt sönder ett par byxor och nu häromdagen klippte han sönder ett par kalsonger.

Jag kände mig under isen och var nog ingen vidare värdinna. ville bara sitta och prata, hade inte lust att springa omkring med brickor med mat och porslin... Det brukar vara jag som gör det men igår fick min man ta hand om det mesta.

I dag vaknade jag men samma värk som igår, plus huvudvärk. Jag var inte utsövd helt enkelt.
Gick upp och fixade frukost runt 10 vi åt tillsammans. Jag orkade inte med solen utan gick ner i källaren. Kände mig trött och hängig. Lade mig en stund och somnade. Kände mig lite piggare efteråt men nu är jag trött igen. Det var nästan skönt att våra tänkta gäster tackade nej.
Men vad är felet? Jag är ju vanligtvis social och gillar att umgås med folk. Men jag orkar inte just nu. Låter elakt men jag skulle nog ha lättare för att åka till någon annan än bjuda hem folk just nu.
Det kan bero på att vi renoverar och att trädgården inte är i fas ännu. Grävde ju upp den för en vecka sedan.

Jag förstår inte mig själv, min man gör det ju absolut inte. Han ser ut som en ledsen liten hundvalp och suckar, men vad ska jag göra????? Jag vill egentligen bara vara ifred.
Mannen frågar hela tiden om jag är sur, men jag är ju inte det. Jag är bara trött och orkeslös.
Då kommer nästa fråga...Ska vi försöka med en kärleksstund i kväll?? NEJ!!!
Jag vill helst sova i källaren i fred, på soffan, jag vill vara ensam. VARFÖR???? Jag förstår inte.
jag gör ju min man och mina barn ledsna jag blir ledsen själv men ändå rår jag inte för det. Jag vill vara i fred.
I morgon kommer mannens kompis hit och de ska spela dataspel från lunch och framåt. Då blir det jag och barnen. tänkte ev följa med kompisarna till Sommarland men jag vet inte om jag orkar och vill åka själv med barnen. Dessutom har vi egentligen inte råd.

Mitt i skiten har jag i alla fall bokat in ett besök till Ullared om ca 1 månad. Det är nog bra att jag har en positiv hållpunkt att se fram emot.

Nu har jag nog gnällt färdigt för stunden.

Mycket idag

Klockan är snart 3 på eftermiddagen.
Jag har hämtat kärra, hämtat redskap till mitt fixande med gräsmattan, varit och köpt gipsskivor och har tvättat två tvättar, tagit ner tapet, och lagat mat till barnen.
Nu vill jag ta en paus.
Barnen badade nyss i poolen men nu hör jag dem inne igen. Får ta en titt på vad de gör.
Gräsfixet får jag ta senare i dag, vår trädgård är alldeles för varm för att fixa i. Slipandet av väggar får jag också ta senare när temperaturen gått ner lite.

I går var vi på vårdcentralen med dotterns arm. Hon ramlade på skolgården några veckor innan skolan slutade, såret har varat sig och vi har tvättat det hela sommaren. Jag tycker mig ha sett en sten där inne men den vill inte komma ut. Efter vårt tredje besök på vårdcentralen i går var det nära att de skickade hem oss, men så vände dottern armen i an annan vinkel och Då plötsligt såg de hur det såg ut. Fick remiss till röntgen på sjukhuset. Det visade ingenting men de skulle skicka bilderna till vår vårdcentral. Jaha tänkte jag , nu tar det väl en vecka till innan vi hör av dem. Men idag ringde läkaren han skulle skriva remiss till kirurgen så att de fick ta en titt på det. Bra jobbat. Nu återstår det att se hur lång tid remissen till kirurgen tar.

Svårt

Jag tycker att det är så svårt att komma på rubriker när jag skriver. Det är ju inte alltid så att jag vet på förväg hur mitt inlägg kommer att bli. Får kanske börja skriva rubriken sist! Se...det varinte förrän jag just skrev det som jag verkligen kom att tänka på att det är så man kan göra....

Jag gick och lade mig tidigt i går kväll, jag somnade i sängen när barnen tittade på barnprogram, bytte sedan om sitt nattlinne och fortsatte sova. Jag behöver göra så ibland. Min stackars man slet i rummet i källaren med gamla tapeter.
När barnen skulle sova så blev de sura för att det inte var jag som sa till dem utan deras pappa. Mamma ska säga till..... jag blev sur. De förde väsen och jag tycker att de är lite fåniga mot sin pappa. Han och jag bestämmer tillsammans, det ska inte spela någon roll vem som säger till dem. Men de vet att det är lättare att lirka med mig än med pappa. kan vi bara få se klart... mm. Eftersom jag inte gillar själv att sluta titta mitt i ett program har jag svårt att tvinga dem.

Jag måste tuffa till mig. De måste veta att jag är lika bestämd som pappa, men det är inte så lätt.

Vägde mig i går och det var väl som jag väntat mig, uppåt igen. Kan inte bli annat när jag äter som jag gör, måste verkligen göra något åt det, men det är så svårt när man går hemma. Rutiner måste jag ha. Det blir kanske bättre när jag börjar jobba, men inte nödvändigtvis. Det krävs mycket jobb för att jag ska klara av att få ordning på mina matvanor. Men jag måste ju ta tag i det.

I dag skiner solen, det verkar bli en strålande dag, då känner jag plötsligt för att fixa på kontoret. Det är knappast någon idé eftersom det slipas i rummet bredvid och det är mitt rum som står på tur för samma behandling. Men jag är ändå sugen på att gå igenom papper, få i ordning lite. Skulle vilja sy lite också men det borde jag ha gjort när det regnade. Jag kommer aldrig i fas, det är väl konstigt.

I dag kommer en kompis över för att visa mig hur man bredspacklar. Intressant. Men när skulle han komma? Mannen har glömt sin mobiltelefon hemma idag så det kan bli svårt att tag i honom.

Jag försöker att förlika mig med mitt nya arbete. Är nervös inför skolstarten och vill komma dit redan nu för att lugna lite av min oro. Det vore skönt att få hälsa på en gång innan all annan personal är där. Men min nya rektor har inte ringt mig ännu så jag vet inte så mycket i dagsläget. Enligt någon som jag prata med så är han inte så snabb i vändningarna heller så vem vet när han hör av sig....suck.

Åter står jag i situationen att det är så mycket jag borde göra. Känner paniken komma krypande.....
Jag borde, göra i ordning i badrummet, diska, dammsuga, sy gardiner och ett draperi, göra mina kompletteringsuppgifter från utbildningen, tvätta, planera mat för veckan, promenera, kratta och så gräs på framsidan mm mm.
Då slår jag lätt bakut och gör ingenting, för det märks ju inte om jag gör något ändå, det tar ju inte på berget av måsten. Suck.

Men jag måste ta mig i kragen. Ska gå upp till badrummet och börja där! Först byta i tvätt maskinen bara.

Ny start

Har startat bloggar förr men denna är annorlunda.
Den första bloggen var för att skriva om en resa för att andra skulle kunna följa äventyret.
Den andra var för att skriva av mig under en intensiv bantningsperiod.
Denna är bara för att få skriva av mig mina tankar och mitt nonsens, helt anonym och kanske främst som ett alternativ till dagbok.

I detta första inlägg kommer jag inte skriva så mycket, vill fixa till bloggen lite först.